Lycka

Sitter på jobbet och funderar lite på hur det var förr i tiden. Var så himla länge sen jag mådde dåligt så har nästan glömt bort att jag varit "deprimerad" och utan livslust. Det är lite lustigt att jag mådde dåligt för att förlorat, eller höll på att förlora, människor som jag älskade... och att jag nu i efterhand inser att botemedlet mot det var att släppa taget och våga älska igen. Jag har absolut inte glömt att min mormor är döende (nu mer än nånsin faktiskt), eller att en nära vän/ex dog för 2 år sedan, eller att min bror ibland behandlar mig som skit. Nej jag tänker på det rätt ofta, men skillnaden är att jag nu har någon som fångar mig INNAN jag börjar falla. Hon är som ett skyddsnät som skyddar mig mot allt ont. Ofta kan jag sitta på vägen hem från jobbet och tänka på allt jobbigt som måste bearbetas... ofta börjar jag nästan gråta... men när jag kommer hem och går in i lägenheten så släpper jag allt. Det spelar inte någon roll om inte S är hemma, jag känner ändå tryggheten när jag kliver in i vårt hem. Det är en sjukt häftig känsla!

En kompis till oss fyllde 24 igår, hon är singel och lever ensam i en liten etta. Hon har väl egentligen aldrig haft något riktigt förhållande och hankar sig fram på en knaper ekonomi där kläder måste inhandlas på myrorna och maten i princip består av nudlar. Hon har ett jobb men bara ett vikariat och inte på heltid. Hon klagar sällan på hur hon har det, men nu börjar hon få en liten livskris. När vi firade henne igår sa hon att hon måste bli kär innan hon fyller 25, annars hoppar hon i sjön. Det är såna gånger man är så glad att man har någon att älska, och som älskar tillbaks. Som man delar sorger och bekymmer med, nån som alltid finns där. Och någon att somna och vakna bredvid!